Järnvägen mellan Boden och Haparanda öppnades i flera etapper mellan åren 1900-1915. Precis som Stambanan genom övre Norrland söderut från Boden lades banan några mil innanför kusten, bland annat för att vara skyddad för militära angrepp från havet. Den ännu inte elektrifierade järnvägen har dessutom haft dålig standard varför kapaciteten är har varit låg. Sedan 2006 pågår därför ett stort upprustningsprojekt som innehåller dels en upprustning av sträckan Boden–Morjärv och bibanan Morjärv–Kalix, dels bygge av en helt ny bana mellan Kalix och Haparanda. När projektet är klart 2012 kommer den gamla banan på sträckan Morjärv–Karungi–Haparanda att rivas.
Den 4 juli körde Malmbanans vänner, Luleå, och Bergslagernas järnvägssällskap, Göteborg, ett ångtåg tur och retur Haparanda från Norrbottens järnvägsmuseum i Karlsvik utanför Luleå, detta under rubriken ”Sista ångtåget på gamla Haparandabanan”. Det var en heldagsresa för såväl järnvägsetusiaster som intresserad allmänhet och intresset var så stort att tåget var i princip utsålt. Det 15 vagnar långa tåget drogs av två stora ånglok littera B, ett från vardera förening, lok som tidvis fick arbeta hårt för att dra tågen genom Haparandabanans tidvis kraftiga stigningar och snäva kurvor. Utöver uppehållen för resandeutbyte i Boden gjordes ytterligare några stopp på vägen för att fylla på ånglokens vattentankar.
Jag var passagerare på tåget och ger här några smakprov på vad man kunde se under färden från min position i ett av tågets fönster. Resereportaget är uppdelat i sju avsnitt, tre reseavsnitt i vardera färdriktning samt ett från uppehållet i Haparanda.