Historiken för byn Kälsberg sträcker sig tillbaka till början av 1800-talet. Byn innehåller inte och har inte innehållit någon mer samlad bebyggelse utan i stället enstaka bebyggelse spridd över en sträcka på drygt fem kilometer på Piteälvens västra sida. Området ligger till stor del i besvärlig och svårodlad terräng och den åkermark som så småningom odlades upp blev därför inte heller den i någon större grad sammanhängande. Ett av de större områdena med öppen jordbruksmark blev dock det flacka partiet precis nedanför Kälsbergets dramatiskt stupande östra sida där järnvägen sedan också drogs fram. Det är omkring 500 meter mellan berget och älven, men de branta niporna kring älven inskränker odlingsområdets bredd ytterligare. Idag har denna mark åter blivit skogsmark medan odling sker på mark inom Kälsbergs by längre söderut som vi kommer att se senare i serien.
I slutet av 1940-talet inleddes en ny era för bygden nedanför Kälsbergets stup när bygget av en stor drivmedelsdepå för förvaret påbörjades. Anläggningen som var insprängd i Kälsberget stod klar några år senare och sysselsatte som mest 10 anställda. Ett förbindelsespår som byggdes strax söder om jordbruksmarken från huvudlinjen fram till och direkt in i berget genom en port i den lodräta bergväggen intill landsvägen gjorde det möjligt att köra bränslevagnar på järnväg direkt in i anläggningen. Detta spår gav upphov till trafikplatsen Kälsberg vid kilometer 8,2. Senare utökades depåområdet när ett större område norr om förbindelsespåret, den södra delen av den uppodlade marken, togs i anspråk i mitten av 1960-talet. Ett sidospår som har haft anslutning till linjen både söder och norr om depåområdet anlades samtidigt som det gamla förbindelsespåret direkt till bergrummet revs och trafikplatsen Kälsberg flyttades därmed något norrut. Anläggningen togs ur drift i början av 2000-talet och är nu i privat ägo, järnvägsanläggningen vid depån avvecklades i samband med detta.