När stambanans ursprungliga sträckning nådde Skellefteälvens dalgång från söder vred den av kraftigt mot väster för att ta upp höjdskillnaderna ner mot älven och passera över densamma vid en forssträcka uppströms f.d. Abborrselet, sedan dämt till Rengårdsdammen. I den kurva som vred banan 90 grader västerut passerade järnvägen under linbanan Kristineberg–Boliden, se nedan, skyddsportalen över den gamla banvallen finns kvar än idag. I den gamla banvallens följande kurva fram mot älven passerar väg 370 på bro över den gamla bansträckningen.
Den första bron över älven var en mycket speciell skapelse. Den var en stålbro i tre spann, ett längre mittspann och två kortare sidospann. Mittspannet hade ett stående parabelfackverk medan de båda sidospannen hade hängande dito. Detta gjorde att brons konturer fick en vågfunktion som för tankarna till en sinuskurva. År 1943 hade den ursprungliga bron tjänat ut. Då byttes de tre stålspannen och de båda sidospannen delades på mitten genom att ytterligare två mellanstöd uppfördes. Den nya bron hade underliggande stålbalkar i alla fem spann. Det långa mittspannet var dessutom utformat som en bågbro med vertikala stag ned till den underliggande balken. Bron trafikerades fram till linjeomläggningen 1993 men var mot slutet i dåigt skick. Idag finns inga spår kvar av bron utöver de båda banvallarna som går ut en bit i vattnet både från norr och söder.
Den gamla bangården i Kusfors låg i öst-västlig riktning på norra stranden av Rengårdsdammen, före dämningen Abborrselet. Norr om bron över älven vred banan av österut genom en skarp 90-graderskurva. Bangården i Kusfors nåddes sedan efter en motriktad kurva. Avståndet från bron över Skellefteälven till stationshuset i Kusfors var drygt en kilometer. Före dämningen rundade banan här Kusforsen i vars översta del järnvägsbron låg.
Linbanan Kristineberg–Boliden
Linbanan mellan Kristineberg och Boliden var i drift mellan 1943 och 1987. Den byggdes efter att man börjat bryta koppar i Kristineberg 1939. Flera olika transportmetoder provades först men slutligen togs beslut om att bygga en linbana, ett arbete som sedan tog endast ett år att utföra. Därmed stod världens längsta linbana klar 96 kilometer lång. Linorna var upphängda i 514 stolpar med höjd mellan 8 och 38 meter. Sju drivstationer fanns på sträckan och 25 spännstationer. Linbanan sysselsatte 40 man, en stor del av dem var linbanevakter som fanns utposterade på alla stationer. Antalet korgar varierade mellan 900 och 1400 som vardera lastade 1200 kg. Under de första åren transporterades omkring 250 000 ton slig per år på linbanan.
På 60-talet automatiserades stationerna längs linbanan och linbanevakterna var historia. I mitten av 80-talet kom en utredning som visade att en överföring av transporterna från linbanan till lastbilar skuller leda till en besparing och beslut kom om nedläggning. Sista korgen lastades i januari 1987. Redan då hade en förening, Världens Längsta Linbaneförening, bildats i syfte att bevara delar av linbanan för framtiden. Idag kan man åka med linbanan mellan Örträsk och Mensträsk några mil väster om Kusfors. I övrigt är linbanan riven, men många betongstolpar står kvar ännu.