Vitvattnet–Haparanda

Efter en natts vila gick färden på Haparandabanan vidare österut tidigt på måndagsmorgonen den 27 juli. Från Vitvattnet har man inledningsvis några kilometer kraftigt medlut ner mot Bodträsk tidigare station, men efter passagen av Storträskälven vänder man åter uppåt och når nästan lika hög terräng som i Vitvattnet uppe på krönet vid Kallberget. Härefter följer ett sex kilometer långt medlut ner mot bron över Kukasjoki. En förvarning om att det var mycket sly i spåret med början strax öster om Storträskälven visade sig stämma, men den mest övervuxna delen låg i det följande medlutet varför det på färden österut med hjälp av backen gick relativt lätt att ta sig igenom det som bitvis mest liknade en ovårdad tallplantering.

Vid bron över Kukasjoki har man nått trakterna kring Lappträsket, men banan kommer aldrig fram till någon av de små byarna kring sjön. Upp till Lappträsk station finns ett kraftigt motlut, men när också ytterligare en backe strax öster om den gamla stationen har passerats börjar landskapet plana ut allt mer fram mot de flacka gränstrakterna kring Torneälven. Från Lappträsk och österut har banan röjts en gång efter nedläggningen och framkomligheten är betydligt bättre än på den inledande sträckan för dagen. Någon kilometer öster om Lappträsk ligger byn Kärrbäck i ett lite öppnare jordbrukslandskap. Det är inte det största samhället längs banan, men kanske ändå den plats där man ser mest bebyggelse alldeles intill spåret då banan går rakt genom byn.

Den ostligaste delen av Haparandabanan karakteriseras av långa raklinjer och svaga lutningar när banan tar sig fram i det flacka landskapet intill Torneälven. Närmast älven finns på flera håll ett större öppet jordbrukslandskap, men banan kommer främst i kontakt med detta närmast söder om Karungi. I övrigt dominerar fortsatt skogs- och myrlandskap intill banan. Öster om Kärrbäck korsas myren Veittivuoma och såväl järnvägen som den näraliggande vägen är här helt rak och nära horisontell i flera kilometer. Järnvägens fem kilometer långa raklinje förbi myren sätter genast prägeln på den här delen av banan som kan vara lite monoton då det kan ta omkring en halvtimme att komma från ena änden av raksträckan till den andra. Några kurvor dyker sedan upp i trakterna av Tossa och Karhuvaara, men sedan är det åter ganska rakt de sista kilometerna fram till Karungi.

Den största förändringen i landskapet sker alltså söder om den gamla järnvägsknuten Karungi där de vidsträckta och nästan helt platta åkermarkerna intill banan snarare leder tankarna till något sydligare slättlandskap än till landskapet Norrbotten. Efter en drygt halvmilen lång raklinje når man Lomkärrs gamla station och därefter dominerar åter skogen kring banan de återstående knappa två milen ner till Haparanda. Här når banan åter något högre och småkuperad terräng i höjd med den närbelägna Kukkolaforsen. Detta ger lite blandade lutningar på järnvägen innan den sjunker ner mot Haparandas nivå inför sista milen fram mot dressinsträckans slut. En viss mängd sly fanns hela tiden även på den här delen av banan, men på de flesta sträckor störde växligheten inte framfarten nämnvärt och efter ett längre lunchuppehåll nåddes slutligen spårslutet vid infarten till Haparanda strax efter klockan ett på eftermiddagen.