I december 2012 gick det sista tåget på Haparandabanans delsträcka Morjärv–Karungi–Haparanda. Upprustningen och elektrifieringen av banan under början av 2000-talet bedrevs i befintlig sträckning mellan Boden och Morjärv, men i stället för att rusta upp banan via Karungi byggdes en ny kustnära bana mellan Kalix och Hararanda och den befintliga sidobanan mellan Morjärv och Kalix (och Karslborgsbruk) rustades upp för att bli en del av den nya Haparandabanan. Banan via Karungi lades därför ned när den nya banan via Kalix togs i bruk.
Vad som skulle hända med den 9 mil långa nedlagda sträckan var från början oklart. Direkt efter att sista tåget gått bröts spårförbindelserna i Morjärv och Hararanda och det talades om upprivning av hela sträckan. Den blev aldrig av och i stället visade det sig finnas intresse för dressinuthyrning. Verksamheten utgår från Vitvattnet tre mil öster om Morjärv och har sedan 2015 utvecklats och blivit allt mer populär. Banan omtalas som Sveriges längsta dressinbana, och även om de flesta bara cyklar delar av sträckan har banan många vackra vyer att erbjuda.
Efter en vecka dominerad av regn började en tillfällig stabilisering att skönjas till söndagen den 26 juli och måndagen den 27 och jag bestämde mig för att hyra en dressin. Jag reste med ångtåg på banan både 2010 och 2012 och trodde kanske inte då att jag skulle få uppleva dessa trakter från spåret igen. Ända sedan dressinuthyrningen i Vitvattnet inleddes har tanken därför funnits där att återuppleva banan på detta sätt, men så har det ändå inte blivit av. Kanske var det lite uppmärksamhet i media under hemestersommaren 2020 som slutligen fick mig att göra slag i saken. Den här sommaren skulle det äntligen bli av.
Målet var förstås att återuppleva hela banan från ände till ände, men med hänsyn till det fortsatt lite ostadiga väderläget gick jag in med ett ganska pressat tidschema. Jag insåg att 18 mil dressincykling på en och en halv dag skulle kräva en ganska stor fysisk insats men valde att anta utmaningen. Med vädret på min sida och en hel del envishet blev turen ändå en mycket fin upplevelse, en långsam färd genom slumrande järnvägsmiljöer och norrbottniskt skogs- och jordbrukslandskap i och i närheten av de östra gränstrakterna.