Stambanans första bro över Indalsälven mellan Bispgården och Ragunda byggdes av Bergsunds mekaniska verkstad och är en hög fackverksbro av stål med fyra spann, två 42 meter långa sidospann och två 62 meter långa spann över älvens flodfåra. Spannen består av stående parabelfackverk och bron blev därmed en av de första i landet av denna typ. Spannen vilar på tre brostöd, ett vid vardera strand och ett mitt ute i älven. Stöden består av fackverkstorn som står på stenfundament. Även landfästena högt uppe i de branta slänterna murade av huggen sten.
Under 1910-talet inleddes förstärkningar av stambanans broar då axellasterna redan då hade ökat kraftigt. Bron över indalsälven blev först ut just 1910 och fick då ett något förändrat utseende. Förstärkningen gjorde att bron kunde användas i ytterligare drygt 40 år, men sedan en ny betongbro stod klar något längre nedströms står den kvar endast som reservbro. Den nya bron gav en genare sträckning framför allt på nordöstra stranden där en skarp kurva fram mot bron eliminerades. Den nya bnsträckningen ansluter till den gamla vid den gångbro som finns över banan vid Döda fallet.