Brattsbacka är en liten by i Leduåns dalgång omkring 7 kilometer väster om Nyåker. Byarna kring ån från Nordmaling och inåt land är en gammal kulturbygd och Brattsbacka nämns från 1500-talet i skattelängder. Byn har bestått av öppet jordbrukslandskap med utspridda gårdar på Vångsjöns norra sida och längs Leduån uppströms Vångsjön. Idag har jordbrukets roll minskat drastiskt och åkermark växer igen. Byn är dock ännu levande landsbygd, men de flesta arbetstillfällen som fanns inom byn är idag borta. Ett hyvleri som sysselsätter ett 10-tal personer finns dock öster om byn, närmare Oxmyran.
Järnvägen kom till Brattsbacka 1891. Då drogs den bara genom byn och närmaste station var Nyåker. Redan 1893 förbereddes emellertid en militärmötesplats i byn, vilket sedan också kom att bli platsen för byns station när den anlades 1916, först som hållplats. Ett större stationshus i två våningar och godsmagasin i vinkel parallellt med spåret uppfördes, samma modell användes vid de flesta nya stationsetableringar längs banan under 1910-talets andra hälft (se Grötingen, Fångsjöbacken och Björnsjö). Något större stationssamhälle växte aldrig upp kring den nya stationen, kanske på grund av närheten till Nyåker, men längs byvägen i skogsområdet nordväst om stationen finns ett antal rätvinkliga tomter tätt tillsammans som torde härstamma från tiden efter stationens tillkomst. Mitt emot stationshuset på tomten söder om järnvägen vid Vångsjön har ett sågverk legat, idag är marken täckt av skog.
Bangården i Brattsbacka har idag två genomgående huvudspår med normalhuvudspåret i söder längst från stationshuset. På norra sidan av bangården finns en gammal lastkaj och intill denna ett stickspår med infart från öster (norr). Stationen hade tre spår även under mitten av förra seklet, men då också en smal träplattform mellan de båda sydligaste spåren. Stationen avbemannades 1969, fem år efter att fjärrblockeringen infördes på sträckan. Sedan 1962 styrs stationen av ett ställverk modell 59. Stationshuset är idag bebott och välhållet.