Mellan de ursprungliga stationerna Dockmyr och Kälarne fanns redan vid järnvägens öppnande 1883 en hållplats vid sjön Gastsjöns västra ände. På sjöns norra sida, i Gastsjöbergets sydsluttning hade fyra nybyggare slagit sig ner på 1760-talet och därmed grundat byn Gastsjö i den skogrika och väglösa västra delen av Hällesjö socken. De dåliga vägförbindelserna till byn gjorde att järnvägen blev en viktig transport- och kommunikationsväg när den öppnades. Hållplatsen Gastsjön kom senare att uppgraderas till station och försågs med en liten enkel stationsbyggnad på banans södra sida. Denna är nu borta och istället tycks teknikhuset ha tagit över dess plats, sedan 1960-talet är Gastsjön en obemannad mötesdriftplats som de flesta övriga längs banan idag.
Bangården i Gastsjön ligger i ungefär öst-västlig riktning vid Gastsjöns södra strand vid dess västra del. Bangården låg tidigare i sin helhet på den drygt 600 meter långa raklinje som finns här, men har senare förlängts österut genom hela den längre tidigare infartskurvan från öster. Idag finns två genomgående huvudspår på bangården, men ett tredje kort spår har tidigare funnits på bangårdens norra sida i östra delen av raklinjen. Vägen mot byn Gastsjö följde järnvägens norra sida och rundade sedan sjöns västra ände och fortsatte norrut mot byn knappt två kilometer från järnvägen. Nära västra bangårdsänden finns en plankorsning som anslöt bebyggelse som senare tillkom på bangårdens södra sida till landsvägen på norra sidan, det gäller två gårdar utöver banvaktstugan Gastvik. Idag är denna plankorsning stängd för fordonstrafik och husen och järnvägens byggnader nås via en nyare skogsbilväg från väster, från teknikhuset följer denna väg nära bangårdens södra sida fram till östra bangårdsänden.
Det är inte bara stambanan som har gett Gastsjön spårgående trafik. I slutet av 1919 byggdes nämligen en träbana från Gastsjöns norra strand och sex kilometer i nordvästlig riktning, banan skulle användas för timmertransporter från skogen till sjön varifrån timret flottades vidare. Banan bestod av träräls som vilade på träbockar. Rälsen i sin tur bestod av timmerstockar med sågade under och översidor, den ena rälen hade dessutom funktion som styrräl och var sågad till kvadratiskt tvärsnitt för att styrhjul sulle kunna löpa även på sidorna. Ett specialbyggt lok användes på banan för att dra upp till tre lastade timmervagnar från skogen till lossningsplatsen vid Gastsjön. Träbanan gjorde att många längre timmertransporter med häst kunde undvikas men banan visade sig inte lönsam i längden, bland annat eftersom loket var för svagt. Redan 1926 kördes därför den sista transporten och träbanan såldes sedan som ved.