Linjen Nyfors–Arnemark är hela 25,7 kilometer lång och har inte några mellanblocksignaler. Denna första del av linjebeskrivningen handlar om den knappt tre kilometer långa sträckan mellan Nyfors och Höghedens f.d. håll- och lastplats. Till största delen består sträckan av den nya järnvägssträckning utanför Älvsbyn som byggdes samtidigt som triangelspåret i Nyfors.
Piteåbanans ursprungliga utfart från Älvsbyn vek av mot sydost omedelbart vid sydvästra bangårdsänden medan den nya anslutningen i Nyfors ligger ytterligare nästan en kilometer längre mot sydväst. Den nya järnvägssträckningen från triangelspåret och tillbaka till den ursprungliga sträckningen går därför huvudsakligen i rakt ostlig riktning efter utfartskurvan från Nyfors. Sträckningen påverkades naturligtvis också av den omgivande terrängen som här liksom allmänt i nedre delen av Piteälvens dalgång är mycket varierad med branta men inte nödvändigtvis höga bergstoppar omgivna av flack eller endast lätt kuperad terräng. Det mot öster brant stupande Lill-Kanisberget ligger nära utfarten från Nyfors men inte i banans färdriktning mot Piteå. Längre österut finns dock det betydligt mindre Brännberget som måste passeras på norra sidan. För att minimera lutningar lades banan på en hög bank i dalgången mellan bergen. Längre österut i den nya sträckningen är terrängen betydligt flackare.
Detaljerad linjebeskrivning
Driftplatsgränsen ligger vid kilometer 2+320 mitt i den mer än 400 meter långa utfartskurvan. Den följs av en kort raklinje där tillåten hastighet höjs från 70 km/h till 90 km/h samtidigt som motlutet på 10 promille övergår till nära nog horisontell bana på hela den resterande delen av den nya bansträckningen. Priset för detta är den bank som börjar efter ännu en vänsterkurva, svag och kort den här gången. Banken blir allt högre på den följande knappt 300 meter långa raklinjen och höjden kulminerar i den följande svaga högerkurvan. Här finns en trepannsbro av betong över en mindre grusväg och elljusspåret i området. På östra sidan av bron får banan stöd i terrängen och banken övergår i en kort skärning när spåret passerar norra delen av Brännberget.
På den 600 meter långa raklinje som börjar vid bron passeras den motriktade försignalen till Nyfors och längre österut också södra änden av den åkermark som även den gamla banan korsade. Härefter följer den 560 meter långa högerkurva med radie 800 meter som vrider banan mot sydost in på den gamla bansträckningen mot Högheden, här följer en skogsbilväg banans södra sida öster om bron fram till anslutningen till den gamla banvallen. Den nya sträckningen via Nyfors blir betydligt längre än den ursprungliga sett från Älvsbyn, och då kilometerräkningen fortfarande utgår därifrån krävs en förlängning av längdmätningen på den nya banan. Kilometer 2 som börjar strax söder om triangelspårets södra växel blir därmed hela 2528 meter lång och slutar precis där nuvarande järnväg ansluter till den ursprungliga banvallen.
Den ursprungligen omkring 2,4 kilometer långa raklinjen som sträckte sig från den svaga kurvan strax sydost om hållplatsen Korsträskvägen på gamla linjen har genom nybygget kortats med omkring 700 meter men är ändå en av banans längre raklinjer. På järnvägens östra sida i norra delen av den nu trafikerade raklinjen öppnar sig landskapet nästan genast med åkermark som sträcker sig ända ner till Högheden, dock ändå tidvis skymd från järnvägen av mindre skogspartier. På västra sidan dominerar skogen mot det låga Brännberget som den nya banan passerade omedelbart norr om.
Elektrifiering med betongstolpar
Vid elektrifieringen av Piteåbanan som också den pågick 1994-1995 användes huvudsakligen konventionella kontaktledningsstolpar av stål. På en sträcka av drygt tre kilometer utanför Älvsbyn med början strax nordväst om den f.d. håll- och lastplatsen Högheden användes på prov istället betongstolpar av en för svensk järnväg unik typ, nämligen centrifugalgjutna runda stolpar. 14 år tidigare hade sträckan Vännäs–Umeå elektrifierats med betongstolpar, men även om de inte är av den äldre modell som funnits vid svenska järnvägar så har de inte cirkulärt tvärsnitt som de som användes på Piteåbanan. Stolptypen har inte använts vid någon annan senare elektrifiering i landet.