Umeå stad grundades under första halvan av 1600-talet vid Umeälvens mynning i Bottenhavet. Staden brändes ned av ryssarna 1714, men återhämtade sig relativt snabbt med stadig befolkningsökning. Under 1800-talet började staden utvidgas allt mer och byggdes och större esplanader byggdes och planerades. 1888 drabbades staden av en storbrand som ödelade den äldre stadskärnan. Tack vare en bred esplanad med björkar räddades mycket av den nyare stadsbebyggelsen, varför man vid återuppbyggnaden beslutade att björkar skulle planteras längs gatorna och att staden skulle genomkorsas av bredare esplanader. Björkarnas stad var född.
Den gamla stadskärnan återuppbyggdes i ett rätvinkligt gatunät med träbebyggelse. Från rådhuset anlades en bred esplanad norrut och i dess norra ände uppfördes 1895-96 det stora stationshuset i rött tegel, ritat av Folke Zettervall. Järnvägen som öppnades 1896 var och är än idag den norra begränsningen för stadens centrumbebyggelse. Vid Rådhusesplanadens ände finns det halvcirkelformade Järnvägstorget som på 1950-talet blev omslutet av stora bågformade hus. Torget är idag mest en trafikapparat, men här finner man också glasskulpturen "Grön eld" från 1970.
Bangården vid stationshuset ligger i nordväst-sydostlig riktning och utgör alltså en avgränsning av centrumbebyggelsen, norr om järnvägen finner vi stadsdelen Haga. Bangården har idag som mest 6 spår i bredd, men endast spår 1 närmast stationshuset har plattform. Vid östra bangårdsänden finns ett lokstall med tillhörande vändskiva. Under bangården strax öster om stationshuset finns en gång- och cykeltunnel. Bangården står inför omfattande ombyggnad när godshanteringen flyttar till den nya godsbangården. Stationen planeras få tre spår med två sidoplattformar. Umeå C styrdes mellan 1951 och 2003 av ett ställverk av typen el-med-el. Sedan 2003 finns här istället ett datorställverk modell 85.