Trots den förstärkning av 1885 års bro som utfördes 1910 dömdes den ut i början av 50-talet och behövde ersättas. 1952 stod en stor betongbågbro klar över Vindelälven längs stambanan strax söder om Vindeln med ett hela 112 meter långt huvudspann som spände över hela älvfåran. Det visade sig vara möjligt att hitta ett broläge vid Indalsälven där en likadan bro kunde uppföras och där linjen samtidigt kunde rätas något för att eliminera några skarpa kurvor. Denna lilla genväg som uppkom vid linjeomläggningen gör att den nya brons sydvästra landfäste ligger omkring 100 meter från den gamla brons dito medan samma siffra på motsatt strand är ungefär dubbelt så stor.
De mäktiga betongbågspannen vid Vindeln och Ragunda har alltså samma spännvidd, däremot krävdes fem sidospann på vardera strand vid Ragundabron jämfört med fyra vid Vindeln. Landspannen har en spännvidd på 14,4 meter vilket ger en total brolängd på 271 meter för samtliga 11 spann samt landfästen. Landspannen vilar på parvis placerade smäckra betongpelare med cirkulärt tvärsnitt med samma utformning som sekundärpelarna mellan betongvalvet och överbyggnaden. Vid bågens landfästen är stöden sammanbundna med en betongvägg. Stöden ansluter upptill till två längsgående betongbalkar som utgör undersidan av överbyggnadens betongtråg i vilket spåret sedan ligger på ballast.
Bågspannets mäktiga kliv över Indalsälvens mörka lugnt flytande vatten gör att bron smälter väl in i det dramatiska landskapet kring älven. Tyvärr ligger bron ganska svårtillgängligt, men klipphällarna på östra stranden strax sydost om bron nås relativt enkelt från de spångade lederna vid Döda fallet.