Umeälven är 470 kilometer lång och sträcker sig diagonalt tvärs över Norrland från Umbukta mellan Mo i Rana och Tärnaby till Holmsund utanför Umeå. Älven är kraftigt påverkad av vattenkraft och är idag den tredje största vattenmkraftsproducenten efter Luleälven och Indalsälven.
Umeälven rinner upp i Över-Uman, en långsmal sjö 520 meter över havet vars nordvästligaste del Umbukta ligger i Norge. Älven rinner sedan söderut mellan fjällmassiven Artfjället och Norra Storfjället förbi skidorten Hemavan och tappar här cirka 100 höjdmeter på ett par mil. Vid Stor-Laisan strax norr om Tärnaby inleds ett längre mycket sjörikt avsnitt i älvens flöde. Sjöarna, idag också kraftverksmagasin, avlöser här varandra med endast korta sträckor av smal älvfåra. Sjön Storuman omedelbart nordväst om samhället med samma namn avslutar denna sträcka, det är också den största sjön i Umeälvens lopp. Den norra delen av sjön är mycket långsmal och liknar mer en bred krokig älvfåra. I södra delen vidgas sjön däremot till som mest cirka fem kilometers bredd.
Nedströms Storuman är Umeälven relativt sjöfattig, samtidigt som vattenkraften blir påtaglig med frekventa kraftverksdammar. Älven fortsätter i sydostlig riktning förbi Gunnarn, Rusele och Umgransele ner till Lycksele, en sträcka på 10 mil. Vid Gunnarn ansluter ett av älvens större biflöden Juktån. Från Lycksele följer ytterligare cirka tio mil älvsträcka i sydostlig riktning förbi bland annat Granö ner till Vännäs. Vid Vännäsby ansluter älvens absolut största biflöde Vindelälven, även den en fjällälv med sina källor vid Norska gränsen. En mil nedströms sammanflödet finner man landets till årsproduktionen sett största kraftverk Stornorrfors, som med fallhöjden 75 meter producerar 2,3 GWh el per år. Älven flyter sedan genom Umeå och mynnar i Bottenhavet vid Holmsund.
Stambanan genom övre Norrland passerar över Umeälven strax sydväst om Vännäs. Broplatsen ligger idag cirka fyra kilometer nedströms Pengfors kraftverk, det sista uppströms sammanflödet med Vindelälven. Älvfåran är här cirka 200 meter bred med lugnt flytande vatten. Den första järnvägsbron på platsen stod klar 1890 och var en stålbro med stående parabelfackverk i tre cirka 60 meter långa spann. Under 1910-talet hade tågvikterna redan ökat så pass mycket att samtliga broar på stambanan upp till Vännäs fick förstärkas eller ersättas av nya. Bron över Umeälven förstärktes 1919 genom att den kompletterades med en underliggande fackverksbalk under farbanan, den blev således en s.k. Langerbalkbro. Denna bro ligger än idag kvar som reservbro omedelbart söder om nuvarande järnvägsbro.
På 1960-talet hade den gamla stålbron slutligen tjänat ut och skulle ersättas av en ny bro. Den stod klar 1965 och är en 175 meter lång lådbalksbro av stål, bärverket består alltså av en kontinuerlig balk av stålplåt. Det som gör bron i Vännäs speciell är att lådbalkens sidor lutar inåt så att lådans botten är betydligt bredare än dess övre del. Upptill anpassades bredden till järnvägens sliprar som är fästa direkt i balken. Balken skulle emellertid bli allt för smal och instabil om denna bredd skulle användas även nedtill, varför denna speciella form av balk kom till användning. Den nya bron i Vännäs är nästan lika lång som den gamla och ligger omedelbart norr om denna, däremot ligger brobanan i ett något högre läge. Sju år senare, 1972, stod en likadan bro klar för stambanan över Luleälven vid Boden.